Var kommer all ilska ifrån?

Och varför lägga den på mig?

Förklaringen

Jag kom på att jag kanske borde förklara vad HSP är för någonting.

HSP står för highly sensitive person, eller högkänslig/högsensitiv på svenska. Vilket betyder att man har en förhöjd känslighet, alltså inte att man är mer grinig och så. Utan man känner starkare och man känner sinnesstämningar och ser saker de som inte är högkänsliga ser eller känner av.

Detta är alltså inte en diagnos utan det är ett personlighetsdrag som ungefär 20% av alla människor har (djur har också dessa personlighetsdrag, tror det är ungefär samma procent där).

Vissa föds med detta, vissa får det någon gång under livet då de går igenom något jobbigt. Jag själv tror jag är alternativ nummer två.

Så hur är det att vara en högkänslig person?

Jag har läst på forum och sånt, att de först såg det som ett straff, men sedan har de lärt sig acceptera det och ser det nu som en gåva. Så långt har jag inte kommit ännu.
Jag tycker ännu det är jobbigt, vissa gånger jobbigare än andra. Men speciellt då jag till exempel hamnar i tjafs med pojkvännen som egentligen inte handlar om någonting. Utan bara gamla känslor som flammar upp.*

Dessutom kan jag vara väldigt frånvarande, jag kan hamna i min egen värld och inte höra när omvärlden försöker ta kontakt med mig.
Och jag vet aldrig hur jag skall hantera de jobbiga känslorna.

Sen är det bara automatiskt så, att vissa dagar är bara enklare att ta sig igenom än andra. Som det står i boken "Drunkna inte i dina känslor", att ibland har vi våra "under-stenen-dagar". De dagarna är de värsta, för de går inte att göra något åt. När det är en sån dag så är allting mörkt, man orkar inte med människor, ljud eller göra något praktiskt. Man vill bara ligga i sängen ensam i ett rum och titta på gråt-filmer (iaf är det så för mig de dagarna). Vilket ofta är väldigt opassande, då jag går i skola, och i framtiden kommer jag jobba. Man har inte tid att vara borta bara för att man har en "under-stenen-dag".
Men de dagar som är bra från början, är bra (kan såklart bli dåliga också men brukar kunna bli bra igen sen). För vi högkänsliga ser ju somsagt saker, många andra kanske inte ser. Till exempel för mig, så blir jag helt förvånad över hur vacker naturen är, speciellt ute på havet, fast jag är på havet väldigt ofta och dessutom bor vid havet. Jag kan utropa "herregud vad vackert det är, det är ju helt sjukt fint!!" och jag får ingen respons. Men jag har börjat räkna ut att det måste väl helt enkelt vara så att de inte ser vad jag ser, eftersom jag inte får något svar.



*Saken är den att jag inte riktigt förstått detta ännu, om vi har skilda "HSP-känslor" och "vanliga känslor", eller om vi bara har "HSP-känslor". För om jag förstått rätt så åtminstone om man är alternativ nummer två, så är det som stormigast när man upplever situationer från den jobbiga tiden i livet. Till exempel om man kände sig ensam när man var liten, och då blev mycket och ta hand om sig själv. Och sedan 10 år senare, när man kanske bestämt träff med en kompis och den avbokar, så kanske den där "ensamhets-känslan" flammar upp och det stormar inom dig och du vet inte hur du skall hantera det.

Detdär lät förmodligen jätte råddigt, men jag hoppas att man förstår lite av vad jag menar iaf.


Men jag tror och hoppas, att om jag jobbar vidare kommer jag förstå detta bättre, vilket kommer leda till att jag accepterar detta och förmodligen kan använda det som en fördel i vardagen.

Presentationen

Så jag tänkte börja med en liten presentation om mig själv.

Jag heter Åsa, jag är 18 år och jag bor på den lilla ön Åland (som tillhör Finland). Där bor jag i ett hus vid havet med min mamma, pappa, bror och pojkvän och såklart de andra sex familjemedlemmarna vilket består av en hund och fem kaniner.
Som ni då kanske förstår tycker jag om djur, mycket. Därför går jag just nu en djurvårdsinriktning i Uppsala, eftersom jag i framtiden vill jobba på en djurklinik. Helst skulle jag också vilja resa utomlands någonstans och jobba med någon sorts djurräddnings arbete i nåt år, till exempel fånga in hundar på gatorna och hjälpa dem.
Annat än djur (där ingår kaninhoppning, ridning & hundvakts-jobb) så tycker jag mest om att vara ut på havet med båten, spela gitarr och sjunga och planera framtiden med min underbara pojkvän.

Vad jag har tänkt skriva om i denna blogg är hur det är att vara en HSP, vilket jag insåg att jag var för bara några månader sedan, men som jag nog varit i princip hela mitt liv.
Det var min kompis Malin som kom med boken "Drunkna inte i dina känslor" av Maggan Hägglund och Doris Dahlin, och sa till mig "Läs denna, jag tror du kommer känna igen dig". Jag läste på baksidan vad den handlade om och sedan letade jag upp några tester på internet för att kolla om man möjligtvis skulle kunna vara en HSP. På alla tester jag gjorde tydde det väldigt starkt på att jag var det. Sedan började jag läsa boken. Skall jag vara ärlig har jag ännu inte kommit igenom den, jag vet inte varför det tar sån tid, det brukar inte ta sånhär lång tid med böcker för mig. Jag tror det är för att det är så mycket som stämmer in, att jag bara blir och tänka över mitt liv efter varje sida i princip. Det är intressant och lite tungt att ta sig igenom den. Men jag är så glad att Malin har lånat ut den till mig.
Så många svar som denna bok givit mig, det är helt sjukt egentligen. Det är så många gånger jag känt mig så oinpassande, så obekväm, så överdrivet känslostormig, så oförberedd på mitt eget humör.
Jag förstår det mycket bättre redan nu, fast jag har massor massor kvar att jobba på.

Det jag känt mest på senaste tiden är att jag vill ha någon att prata med om detta (och inte överbelasta min pojkvän), allt jag känner från dag till dag, mina tankar kring detta.
Så ikväll när jag var ut och gick med ett par hundvakts-hundar jag passar så kom jag på det, jag får ju helt enkelt skriva av mig på en blogg!
Sen om någon läser den eller inte spelar ingen roll, fast visst skulle det vara kul att komma i kontakt med flera som är HSP.

Såja, där har ni lite om mig.