Förklaringen

Jag kom på att jag kanske borde förklara vad HSP är för någonting.

HSP står för highly sensitive person, eller högkänslig/högsensitiv på svenska. Vilket betyder att man har en förhöjd känslighet, alltså inte att man är mer grinig och så. Utan man känner starkare och man känner sinnesstämningar och ser saker de som inte är högkänsliga ser eller känner av.

Detta är alltså inte en diagnos utan det är ett personlighetsdrag som ungefär 20% av alla människor har (djur har också dessa personlighetsdrag, tror det är ungefär samma procent där).

Vissa föds med detta, vissa får det någon gång under livet då de går igenom något jobbigt. Jag själv tror jag är alternativ nummer två.

Så hur är det att vara en högkänslig person?

Jag har läst på forum och sånt, att de först såg det som ett straff, men sedan har de lärt sig acceptera det och ser det nu som en gåva. Så långt har jag inte kommit ännu.
Jag tycker ännu det är jobbigt, vissa gånger jobbigare än andra. Men speciellt då jag till exempel hamnar i tjafs med pojkvännen som egentligen inte handlar om någonting. Utan bara gamla känslor som flammar upp.*

Dessutom kan jag vara väldigt frånvarande, jag kan hamna i min egen värld och inte höra när omvärlden försöker ta kontakt med mig.
Och jag vet aldrig hur jag skall hantera de jobbiga känslorna.

Sen är det bara automatiskt så, att vissa dagar är bara enklare att ta sig igenom än andra. Som det står i boken "Drunkna inte i dina känslor", att ibland har vi våra "under-stenen-dagar". De dagarna är de värsta, för de går inte att göra något åt. När det är en sån dag så är allting mörkt, man orkar inte med människor, ljud eller göra något praktiskt. Man vill bara ligga i sängen ensam i ett rum och titta på gråt-filmer (iaf är det så för mig de dagarna). Vilket ofta är väldigt opassande, då jag går i skola, och i framtiden kommer jag jobba. Man har inte tid att vara borta bara för att man har en "under-stenen-dag".
Men de dagar som är bra från början, är bra (kan såklart bli dåliga också men brukar kunna bli bra igen sen). För vi högkänsliga ser ju somsagt saker, många andra kanske inte ser. Till exempel för mig, så blir jag helt förvånad över hur vacker naturen är, speciellt ute på havet, fast jag är på havet väldigt ofta och dessutom bor vid havet. Jag kan utropa "herregud vad vackert det är, det är ju helt sjukt fint!!" och jag får ingen respons. Men jag har börjat räkna ut att det måste väl helt enkelt vara så att de inte ser vad jag ser, eftersom jag inte får något svar.



*Saken är den att jag inte riktigt förstått detta ännu, om vi har skilda "HSP-känslor" och "vanliga känslor", eller om vi bara har "HSP-känslor". För om jag förstått rätt så åtminstone om man är alternativ nummer två, så är det som stormigast när man upplever situationer från den jobbiga tiden i livet. Till exempel om man kände sig ensam när man var liten, och då blev mycket och ta hand om sig själv. Och sedan 10 år senare, när man kanske bestämt träff med en kompis och den avbokar, så kanske den där "ensamhets-känslan" flammar upp och det stormar inom dig och du vet inte hur du skall hantera det.

Detdär lät förmodligen jätte råddigt, men jag hoppas att man förstår lite av vad jag menar iaf.


Men jag tror och hoppas, att om jag jobbar vidare kommer jag förstå detta bättre, vilket kommer leda till att jag accepterar detta och förmodligen kan använda det som en fördel i vardagen.