hur det kan kännas att vara en högsensitiv

jag vet att jag är en tönt
men jag kan inte hjälpa det
jag vet inte varför jag reagerar såhär, men jag reagerar starkt
och jag kan faktiskt inte göra något åt det
men det gör så jävla ont så jag kan inte hjälpa att tårarna rinner

att hålla andan alla vardagar

när du hade en ok dag
men så kom oron
sen mörkret
och till sist smärtan
och nu är du helt slutkörd

försök orka tre dagar till, det blir bättre,
det är bara en jävligt lång väntan

Hans andetag

det var så skönt, det är det alltid
att få känna dina djupa andetag i min nacke
att känna din arm runt min midja
att känna din underbara värme

igen

för vad är tryggare än det?

men jag vet också att,
denna natt inte kommer vara trygg
jag vet att jag inte kommer känna dina djupa andetag i min nacke
jag vet att din arm runt min midja kommer saknas

jag vet också att
jag inte heller kan vända mig om och kyssa dig när jag vill
jag kommer frysa för att du inte är här och värmer mig
det kommer ta länge att somna, då jag vet att du ändå inte är där imorgon

Den mörka gropen

Dendär känslan går inte ens att förklara

Det är liksom så fort du åker ifrån honom så försvinner dendär trygghetskänslan

Dendär trygghetskänslan du aldrig haft, förutom med honom 

Så så fort du åker ifrån honom hamnar du ner i gropen

Och känslan du känner är oförklarlig

Men om jag skulle försöka förklara så är det som att åka hemifrån (om det är din trygga plats) och du går vilse

Du känner dig otrygg & obekväm och du vill bara krypa ur din egen kropp

Du vill inte vara vid medvetande förän du är hos honom i hans trygga atmosfär igen

För när du inte är det faller mörkret över dig, och du är mörkrädd

kärlekens mysterium

min älskade

du är ju den jag väntat på

du är ju den jag behöver

du är ju den som får mig att känna mig varm och trygg

du är ju den som får mig att känna överhuvudtaget

min älskade

snälla se mig på det vis jag ser dig på

snälla se hur mycket jag känner för dig

snälla se hur mycket jag kämpar för oss

min älskade

jag önskar du kunde se dig från mina ögon

jag önskar du kunde förstå de känslor jag känner

jag önskar jag kunde beskriva mina känslor i ord

men min älskade

jag skall försöka räcka till

jag skall försöka få dig att se det jag ser när jag tittar på dig

jag skall försöka ge tillbaka den värme och trygghet du ger mig

jag skall försöka göra mig värd dig

för du är värd mer än hela universum

När man är ung

När man är ung

skall man inte behöva oroa sig för något annat än vem man ska leka med på dagis

När man är ung

skall man inte behöva veta vad alkohol, droger, sex och vapen är

När man är ung 

skall man bara veta var tryggheten finns.

När man är ung skall man inte

behöva oroa sig för hur det kommer vara när man kommer hem

När man är ung skall man inte

behöva känna lukten av alkohol, vara bland missbrukare, kolla på någon som har sex eller bli hotad med ett vapen

När man är ung skall man inte

behöva känna att man inte har en enda trygg plats i sitt liv

När man är ung skall man inte

behöva ta ansvar för de som egentligen skulle ta ansvar för dig.

Du är ingen längre

Jag tänker inte förlåta

Jag tänker inte respektera

Jag tänker inte tycka synd om

Jag tänker inte bry mig om

Jag tänker inte låtsas om

dig

Du är oförlåtlig

Du har förstört

Du är död

för mig

Varför

Varför är det så att,

kärleken är det mest fantastiska men också det mest smärtsammaste?

Varför är det så att, 

Vi människor gör så många fel som drabbar andra,

som drabbar andra för hela deras liv, vilket kommer förändra dem, men

Var det meningen?

Var det ödet?

Och isåfall,

varför drabbas vissa mer än andra,

är det faktiskt på grund av våran styrka som sätts på prov?

Eller är det endast ett talesätt?

För isåfall,

varför väljer då vissa att ge upp, att avsluta?

Och,

varför drabbas de goda?

De som vill vara kvar, men deras kropp ger upp mot deras vilja?

Eller, de som vill vara kvar, men en annan människa väljer att avsluta åt dem?

Varför är världen på väg åt fel håll? 

Om det ändå vore så lätt att bryta

Jag har funderat på en sak.

Varför skall man egentligen vara med personer som får en att må dåligt?

Som får en obekväm, nervös och att känna sig nertryckt.

Som får en att hålla andan, trippa på tå och akta sig för vad man säger.

Varför skall man behöva vara med personer som får en att känna så?

Man kanske har en vän som får en att känna sig så, och då känns det ju ganska lätt att bara bryta kontakten med den vännen eftersom med en vän kan man i alla fall hålla lite space.

Men när det handlar om en i familjen? Eller flera?

Det är ju förbannat mycket svårare då.

Så hur gör man då? Om man vill kunna vara hemma, men man vill inte ha något att göra med denna person, som befinner sig i hemmet då & då. 

Det är helt enkelt inte så lätt att bryta kontakten med en enskild person i ett hem, det är liksom alla eller ingen.

Man orkar liksom inte ta emot skiten längre, man har väl bättre saker för sig här i livet än att känna sig värdelös.

Jag visste det

Haha jag visste det, inte har jag uppdaterat här på länge för jag kan inte hålla mig till "ett ämne". Så jag kan väl lika bra ändra om denna blogg till en "skriva av dig blogg".

Så fåre bli.

Var kommer all ilska ifrån?

Och varför lägga den på mig?

Förklaringen

Jag kom på att jag kanske borde förklara vad HSP är för någonting.

HSP står för highly sensitive person, eller högkänslig/högsensitiv på svenska. Vilket betyder att man har en förhöjd känslighet, alltså inte att man är mer grinig och så. Utan man känner starkare och man känner sinnesstämningar och ser saker de som inte är högkänsliga ser eller känner av.

Detta är alltså inte en diagnos utan det är ett personlighetsdrag som ungefär 20% av alla människor har (djur har också dessa personlighetsdrag, tror det är ungefär samma procent där).

Vissa föds med detta, vissa får det någon gång under livet då de går igenom något jobbigt. Jag själv tror jag är alternativ nummer två.

Så hur är det att vara en högkänslig person?

Jag har läst på forum och sånt, att de först såg det som ett straff, men sedan har de lärt sig acceptera det och ser det nu som en gåva. Så långt har jag inte kommit ännu.
Jag tycker ännu det är jobbigt, vissa gånger jobbigare än andra. Men speciellt då jag till exempel hamnar i tjafs med pojkvännen som egentligen inte handlar om någonting. Utan bara gamla känslor som flammar upp.*

Dessutom kan jag vara väldigt frånvarande, jag kan hamna i min egen värld och inte höra när omvärlden försöker ta kontakt med mig.
Och jag vet aldrig hur jag skall hantera de jobbiga känslorna.

Sen är det bara automatiskt så, att vissa dagar är bara enklare att ta sig igenom än andra. Som det står i boken "Drunkna inte i dina känslor", att ibland har vi våra "under-stenen-dagar". De dagarna är de värsta, för de går inte att göra något åt. När det är en sån dag så är allting mörkt, man orkar inte med människor, ljud eller göra något praktiskt. Man vill bara ligga i sängen ensam i ett rum och titta på gråt-filmer (iaf är det så för mig de dagarna). Vilket ofta är väldigt opassande, då jag går i skola, och i framtiden kommer jag jobba. Man har inte tid att vara borta bara för att man har en "under-stenen-dag".
Men de dagar som är bra från början, är bra (kan såklart bli dåliga också men brukar kunna bli bra igen sen). För vi högkänsliga ser ju somsagt saker, många andra kanske inte ser. Till exempel för mig, så blir jag helt förvånad över hur vacker naturen är, speciellt ute på havet, fast jag är på havet väldigt ofta och dessutom bor vid havet. Jag kan utropa "herregud vad vackert det är, det är ju helt sjukt fint!!" och jag får ingen respons. Men jag har börjat räkna ut att det måste väl helt enkelt vara så att de inte ser vad jag ser, eftersom jag inte får något svar.



*Saken är den att jag inte riktigt förstått detta ännu, om vi har skilda "HSP-känslor" och "vanliga känslor", eller om vi bara har "HSP-känslor". För om jag förstått rätt så åtminstone om man är alternativ nummer två, så är det som stormigast när man upplever situationer från den jobbiga tiden i livet. Till exempel om man kände sig ensam när man var liten, och då blev mycket och ta hand om sig själv. Och sedan 10 år senare, när man kanske bestämt träff med en kompis och den avbokar, så kanske den där "ensamhets-känslan" flammar upp och det stormar inom dig och du vet inte hur du skall hantera det.

Detdär lät förmodligen jätte råddigt, men jag hoppas att man förstår lite av vad jag menar iaf.


Men jag tror och hoppas, att om jag jobbar vidare kommer jag förstå detta bättre, vilket kommer leda till att jag accepterar detta och förmodligen kan använda det som en fördel i vardagen.

Presentationen

Så jag tänkte börja med en liten presentation om mig själv.

Jag heter Åsa, jag är 18 år och jag bor på den lilla ön Åland (som tillhör Finland). Där bor jag i ett hus vid havet med min mamma, pappa, bror och pojkvän och såklart de andra sex familjemedlemmarna vilket består av en hund och fem kaniner.
Som ni då kanske förstår tycker jag om djur, mycket. Därför går jag just nu en djurvårdsinriktning i Uppsala, eftersom jag i framtiden vill jobba på en djurklinik. Helst skulle jag också vilja resa utomlands någonstans och jobba med någon sorts djurräddnings arbete i nåt år, till exempel fånga in hundar på gatorna och hjälpa dem.
Annat än djur (där ingår kaninhoppning, ridning & hundvakts-jobb) så tycker jag mest om att vara ut på havet med båten, spela gitarr och sjunga och planera framtiden med min underbara pojkvän.

Vad jag har tänkt skriva om i denna blogg är hur det är att vara en HSP, vilket jag insåg att jag var för bara några månader sedan, men som jag nog varit i princip hela mitt liv.
Det var min kompis Malin som kom med boken "Drunkna inte i dina känslor" av Maggan Hägglund och Doris Dahlin, och sa till mig "Läs denna, jag tror du kommer känna igen dig". Jag läste på baksidan vad den handlade om och sedan letade jag upp några tester på internet för att kolla om man möjligtvis skulle kunna vara en HSP. På alla tester jag gjorde tydde det väldigt starkt på att jag var det. Sedan började jag läsa boken. Skall jag vara ärlig har jag ännu inte kommit igenom den, jag vet inte varför det tar sån tid, det brukar inte ta sånhär lång tid med böcker för mig. Jag tror det är för att det är så mycket som stämmer in, att jag bara blir och tänka över mitt liv efter varje sida i princip. Det är intressant och lite tungt att ta sig igenom den. Men jag är så glad att Malin har lånat ut den till mig.
Så många svar som denna bok givit mig, det är helt sjukt egentligen. Det är så många gånger jag känt mig så oinpassande, så obekväm, så överdrivet känslostormig, så oförberedd på mitt eget humör.
Jag förstår det mycket bättre redan nu, fast jag har massor massor kvar att jobba på.

Det jag känt mest på senaste tiden är att jag vill ha någon att prata med om detta (och inte överbelasta min pojkvän), allt jag känner från dag till dag, mina tankar kring detta.
Så ikväll när jag var ut och gick med ett par hundvakts-hundar jag passar så kom jag på det, jag får ju helt enkelt skriva av mig på en blogg!
Sen om någon läser den eller inte spelar ingen roll, fast visst skulle det vara kul att komma i kontakt med flera som är HSP.

Såja, där har ni lite om mig.